Olimpico 17 juni 2001

Min plats i historien.

Jag hade inte sovit ett dugg natten innan. Givetvis var det mycket som pågick. I huvudet, i hjärtat, i kroppen. Ända sedan scudetton 1983 då jag var sju år gammal hade jag drömt om detta, hoppats, så det var inte så konstigt att jag inte kunnat somna.Alessandro, som jag delade lägenhet med, var en juventino från Pescara och den skräniga musik han spelade från tidig kväll till långt in på natten var väl också nåt som ställde till det. Han betedde sig som om det var jag som skulle ut på plan och spela den matchen. Galenskap. Och bara ännu en batalj som utspelades under denna säsong vid sidan av de heliga gröna gräsmattorna.Vi var lämnade att lösa sånt själva, Alessandro och jag. Någon medling eller tribunal fanns aldrig att tillgå. Vår hyresvärd Carlo, som också hade ett rum i lägenheten, hade jag inte sett komma ut ur sin bubbla en enda gång, och han var således inget alternativ. Han brydde sig inte. Det enda han tänkte på var den restaurang han var delägare i. Ett halvsnofsigt ställe i närheten av ett annat halvsnofsigt ställe i nåt halvsnofsigt kvarter nånstans. Och det var troligtvis där han spenderade även denna natt. Ingenting nytt där inte.Så jag löste det denna gång genom att gå igenom Alessandros hylla i skafferiet på morgonen medan han sov i sitt randiga rum och ta tre förpackningar med pasta; massakrera dem riktigt ordentligt och lämna dem att ruttna där i diskhon. Sen gick jag ut, ut i rask takt, ut på Via Rocca Priora, ut i den eviga staden, ut och kräktes intill en vägg.Så här i efterhand - mer än två årtionden senare - vet jag fortfarande inte om jag spydde på grund av att jag: I. var nervös inför matchen, eller II. insåg att jag skändat något så heligt som pasta från Barilla och dessutom kom att tänka på att jag tagit just tre förpackningar. Jag vet inte. En blandning kanske. Men som jag höll i biljetten. Hårt. Hela vägen till Olimpico. Och ju närmare stadion jag kom desto hårdare höll jag i den. Så hårt att texten nästan suddades bort.Jag kom dit tidigt, och gick in direkt. Sen var det bara att vänta. Och vänta. På att domaren skulle blåsa igång matchen. Resten vet ni. Roma-Parma 3-1. 1-0 Totti. 2-0 Montella. 3-0 Batistuta. Min plats i historien. Olimpico, 17 juni 2001. Vår tredje scudetto.

1. Roma75 p
2. Juventus73 p
3. Lazio69 p
4. Parma56 p
5. Inter51 p
6. Milan49 p

Grazie mamma che m’hai fatto giallorosso.

Olimpico 17 juni 2001, kl. 13:00

Olimpico 17 juni 2001, kl. 17:05

Jag heter Vasko Sambevski och det är jag som ska driva denna sajt om gatlyktorna tillåter det. En sajt med fokus på Serie A och på artiklar inför matcher. 380 matcher, 380 artiklar per säsong.

Ja, det har väl blivit en del dikter genom åren. Och ja, för att föreviga misslyckandet publicerades ett elände för några år sedan.OBS! Inte heller denna diktsamling - 39 dikter (2021) - är skriven av någon som är medlem i ett författarförbund eller av någon som gått en skrivarkurs eller som närvarat vid en sån där workshop. Och inte heller här finns det någon sida som är granskad eller bearbetad av en redaktör eller lektör eller korrekturläsare eller dylikt.”Inget ord kan helt ersätta ett annatså var noga med ditt val.( Men skippa sudd skippa redigeringallt sådant som får dig att avvikafrån det ursprungligafrån det äktase därför till att skriva med magenendast magenaldrig aldrig hjärnan ...”

Provläs

Och kanske är det så att min roman Döden på Avenyn & Evigheten utkommer snart. Kanske är det så. Kanske redan vid nästa hållplats om gatlyktorna tillåter det.Ett kommande magnifikt avslut? Kanske en skruv med yttersidan upp i krysset? Nä, inte riktigt. Snarare en enkel bredsida hem till målvakten som tar upp den med händerna. Som på den gamla goda tiden. Men visst, visst rör det sig om en bok.Döden på Avenyn & Evigheten är ett skönlitterärt verk och tillägnas Francesco Totti. En kortroman som utspelar sig i Göteborg men där den eviga staden Rom och fotbollslaget AS Roma står i centrum. Vi får följa Djeubraal de Sanca som minns när han en gång för länge sen blev anställd som städare på ett hotell och gick ut i krig för att: I. nå kärleken - som är gul som solen och röd som hjärtat och som brukar lira boll på Stadio Olimpico i Rom - och II. rädda världen. Det är en sorts arbetsplatsskildring där Döden också är med på ett hörn. En berättelse om Livet, Döden och Fotbollen.Ett utdrag ur inledningen:»Första gången jag träffade Döden stod jag i en lång hotellkorridor, klädd i städuniform och med ryggen krökt, i färd med att koppla in en dammsugare – en stor mörkröd sak av märket Electrolux.Det var då, från bakom en av Alingsås’ tvättvagnar, Han dök upp bara så där. Eller, kanske inte riktigt bara så där. Besöket var ju inte någon större överraskning, om jag ska vara helt ärlig. Jag
hade ju själv på sätt och vis bjudit in Honom; jag mådde inte som en prins precis. Men det hela inträffade på ett sådant sätt som bara Döden kan ordna, tänker jag. Lite abrupt på något vis. Jag var liksom inte direkt förberedd på det, där och då. För även om jag genast visste vad det handlade om så kände jag genast också Helvetes Helvete – inte nu.Och inte heller kunde jag hämma en annan känsla som uppstod. Känslan av att jag tilldelats en
stor orättvisa. Jag minns det som igår, fastän det har gått flera år nu, hur Döden noga justerade sin halmhatt med lillfingrarna efter att Han flaxat rätt sin svarta kappa, en kappa som var som gjord åt
en amerikansk fågelskrämma. Han var mig en kusligt målmedveten prick denne Döden. Helt klart. Inte som någon annan jag dittills hade träffat. Med tänder gula som solen, tusen kronors skor och ögon mörka som natten närmade Han sig nu min arma själ. Sakta, sakta.«